Anna, bekräftad diagnos

Sen det första året jag fick mens, 1993, började jag ha väldigt ont och jag blödde ner allt och ibland andra. Skolsköterskan var välbesökt men det enda jag fick av henne var ”ta en alvedon”, ”mens gör ont”, ”så farligt kan det inte vara”, ”sätter du bindan på rätt håll? Klistret ska vara neråt Anna”. Att bli dumförklarad och inte trodd på har satt sina spår. Jag och mina kompisar utarbetade ett system för när jag blödde igenom och stolen jag satt på såg ut som ett blodbad. Även min mor pratade med skolsköterskan och senare hjälpte hon mig till kvinnovården. Där fick jag samma behandling som hos skolsköterskan. När jag fyllde 23 hittade jag äntligen en gynekolog som tog mig på allvar, med ett snabbt ultraljud såg hon två gigantiska cystor. Nu är jag 39, blivit opererad 3 gånger, kan inte bli gravid för endometriosen hade förstört så mycket när den väl blev upptäckt. Privatlivet blir påverkat, arbetslivet blir påverkat och fortfarande kan man möte stor okunskap inom vården. Det enda som finns som behandling är hormoner, som jag tråkigt nog blir deprimerad av. Något måste göras, fler unga ska inte behöva ha den uppväxten som jag hade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: