Jonna, bekräftad diagnos

Jag växte upp med berättelser om en syster som kräktes och fick krypa till toaletten vid mens och kusiner som blödde så mycket att de fick ligga på handdukar som något normalt. Så när jag fick mens, smärtor och inte fungerade alls vid mens så tänkte jag att det är så det ska vara. Jag sökte vård för diffusa symptom men det rycktes mest på axlarna. Det är så det är. Men när smärtorna ökade och spred ut sig över månaden så sökte jag tillslut akut och tack vare en cysta och en gynekolog som verkligen lyssnade så blev jag opererad och endometrios kunde konstateras. Då hade jag lyckats få två barn och smärtorna bara ökade. Diagnosen gjorde det lättare att få hjälp och stöd men öppnade även upp en djungel av endosystrar med svåra smärtor och kamp för rätt och bra vård. Det är inte lätt att navigera i den djungeln. Jag lyssnade för mycket på andra. Och blev felbehandlad då jag blev beroende av smärtplåster innehållandes morfin. Jag provade så mycket smärtstillande och förlorade år av mitt liv i en dimma. Tillslut fock jag hjälp att sluta med plåstret och fick komma på smärtrehabilitering. Jag förstår min smärta bättre idag. Jag har fortfarande och kommer alltid att ha ont. Min vardag påverkas av enorm trötthet, fatigue, smärtor i bäcken, höft, ljumske, rygg, ner i benen. Det är molvärk och huggsmärtor. Nu äter jag hormoner för jag funkar inte med mensblödningar och ägglossning. Men det kommer med biverkningar och all behandling kommer med avvägningar om det är värt det. Man skulle kunna tro att min diagnos ger mig mer stöd men det är numera bara ett konstaterande. Inget mer kan göras. Jag blickar utomlands och önskar mig mer omfattande undersökning för att se var endometriosen sitter och att den tas bort med exkusionskirurgi. Men det görs inte i Sverige och jag har inte råd att resa utomlands, att jag ens ska behöva! Och skulle jag ha råd skulle sjukvården i Sverige inte ta i mig med tång efteråt. Jag längtar till klimakteriet och hoppas slippa smärtor då men vet att det inte är en garanti. Men min största rädsla är för min dotter, kommer hon få hjälp, hur kommer den här sjukdomen förstöra hennes liv?