Karin, saknar ännu diagnos

Blivit behandlad för misstänkt endometrios sedan juli 2021 och ska genomgå min första titthålsoperation torsdag 7 april. Kämpat och tjatat till läkare att jag haft så ont att jag svimmar, att jag ej vågat lämna lägenheten när jag mår dåligt, att behöva sjukskriva mig, att jag över att må så dåligt så många dagar i månaden över detta. Tagit mig 4 år att bli tagen på allvar. Och även om jag i perioder bara kan ha problem med mensvärk 10-15 dagar på en månad så har jag en enorm stress alla de andra dagarna av att smärtan kommer komma tillbaka och att jag alltid måste vara redo med mediciner i väskan och att kunna avboka om jag har så ont att jag får panikattacker av smärtan. Det tar så psykiskt på att må så dåligt hela tiden att jag som 20-åring inte vågar göra sådant jag annars hade velat göra som mina vänner kan. Jag vågar knappt resa iväg utan att någon följer med för jag är rädd att vara själv om jag skulle svimma. Jag vågar inte träffa någon ny potentiell partner för jag är rädd att jag, liksom i mitt förra förhållande, inte kan leva upp till förväntningarna med sex (då det var smärtsamt och jag ofta hade för ont för att kunna bli kåt) och för att det eventuella förhållandet skulle ta slut för jag behöver be honom om hjälp att ta hand om mig när jag inte kan göra något själv. Jag har skuldkänslor för allt min familj behövt hjälpa mig med att komma över och hjälpa mig upp från badrumsgolvet där jag haft så ont att jag legat i min egen avföring och inte kunnat resa mig upp. Att behöva åka in till akuten och kräva att få ligga i en säng trots att de gärna inte hade erbjudit mig en för jag bara har menssmärtor. Att vänta flera timmar på att få höra läkaren säga att allt ser bra ut och att jag borde ta en Alvedon. Det känns som om jag tappat bort mig själv av min misstänkta endometrios. Att jag inte kan vara någon annan person än någon som lever med sin smärta. Jag är orolig att de efter operationen på torsdag inte ska hitta något och sedan avfärda att det bara är mensvärk. Det är inte ”bara” för mig. Det är hela mitt vardagliga liv. Och även om det känns som om jag sedan juli 2021 äntligen blivit tagen på allvar så finns rädslan kvar hela tiden att ingen kommer tro mig för ingen kan förstå hur ont det egentligen gör.