Jag minns så väl min första mens. Jag var nog 13 år och satt hemma i kökssoffan när jag plötsligt fick smärtor jag aldrig upplevt tidigare. Jag märkte att det var mens jag fått, men smärtan jag fick var så stark att jag till slut satte igång filmkameran på min mobil och filmade så att min familj skulle få veta varför jag dött. För det var så det kändes där och då, jag hade ingen aning vad felet var men har man så ont så måste något vara allvarligt fel tänkte jag. De kommande åren sökte jag gång på gång hjälp på ungdomsmottagningen och hos olika gynekologer. Jag har fått höra allt ifrån att smärtan är psy-kologisk, till att jag överdriver, till att alla har ju mensvärk och det är normalt.
Det var först 2019 jag fick en titthålsoperation och därmed fick diagnosen endometrios. Då hade jag kämpat i över 10 år. Och i min värld trodde jag att det äntligen skulle betyda upprättelse, men enda skillnaden är egentligen att jag har en diagnos på pappret. Jag kämpar tyvärr för vård än idag.
Vi var bara barn 