Petra, bekräftad diagnos

Det tog nästan 10 år att få min diagnos. Jag sökte hjälp första gången när jag var runt 13-14 utan att få hjälp. Jag blev satt på hormon efter hormon för att jag ”hade svår mens”. Gång på gång fick jag höra att det inte kan göra så ont som jag beskriver och att det förmodligen bara sitter i huvudet, eller att det är normalt att ha ont och bara något jag får leva med. Jag fick inte ens andra smärtstillande än receptfritt förrän jag var vuxen. Jag hade så fruktansvärt ont så ofta att det stoppade mig i vardagen. Men det ansågs normalt. Det var en lättnad när jag väl fick min diagnos, 10 år senare på ett sjukhus utomlands för att jag inte fick någon hjälp i Sverige. Det var en lättnad, men också hemskt att veta att det är så många som lider utan att få hjälp (och att detta anses vara enligt riktlinjer och hur vården ska arbeta). Jag har enligt patientskadenämnden och Löf fått den vård jag bör ha fått, och därmed har jag ingen rätt till ersättning. Det är enligt rutin att barn och vuxna ska lida i många år och desperat hitta hjälp på egen hand. Varför?