Rebecka, bekräftad diagnos

Redan som 13 åring kunde jag inte vara med på idrotten om jag hade mens. Inte ens med receptfria smärtstillande läkemedel. De gånger jag försökte vara med så höll jag på att svimma av smärta och kräkas. Som 15 åring sattes jag på hormonella preventivmedel för att försöka minska menssmärtan och de rikliga blödningarna. För mig dröjde det 12 år från att mens och smärta började begränsa mitt liv tills jag fick diagnosen endometrios. Som 19 åring hade jag utvecklat kroniska smärtor och jag fick göra min första titthålskirurgi för att ställa diagnosen. Tyvärr så togs det inte prover enligt protokoll och endometriosen missades. Jag fick då höra att jag inte hade endometrios utan att mina smärtor var somatiska. Allt skylldes på mitt barndomstrauma och jag fick höra att ”jag aldrig skulle bli en bra mamma om jag inte bearbetade de sexuella övergrepp jag blivit utsatt för”. Läkaren som utförde kirurgin var en erkänd överläkare vilket gjorde att jag blev nekad en ny kirurgi i 6 år trots att mina besvär bara blev värre och jag började få stora problem med både blåsan och tarmen. Att jag bearbetat mitt barndomstrauma för flera år sedan togs det inte hänsyn till. 2015 hittade jag äntligen en ny läkare som lyssnade på mig och ny kirurgi gjordes där endometrios hittades på flera ställen. Äntligen fick jag upprättelse men skadan var redan skedd. Jag tänker ofta på hur mitt liv hade kunnat se ut om endometriosförändringarna hade opererats bort redan 2009. Kanske hade jag fått uppleva att bli mamma? Att få jobba heltid? Orka med en aktiv fritid med vänner och familj? Eller att bara kunna gå på toaletten utan tömningsbesvär och extrema smärtor? För att bara nämna något.