Sara, bekräftad diagnos

Jag har haft problem runt och kring min mens sedan jag var 12-13 år. Jag hade varje månad sådana smärtor att jag svimmade och egentligen inte alls var i stånd till att göra någonting. Men eftersom mina föräldrar inte reagerade utan tyckte jag störde och överdrev blev jag så gaslightad att jag inte förstod att jag skulle söka hjälp. Att söka hjälp hade ju förövrigt varit deras ansvar som föräldrar. Denna uppväxt har bidragit till trauman förutom den fysiska skadan den fördröjda hjälpen orsakade. Än idag låtsas mina föräldrar som ingenting, varför jag har behövt begränsa min nuvarande kontakt med dem. Så jag försökte leva mitt liv så gott som jag kunde och efter ett tag hade jag smärtor även utanför mensperioden. Men jag var i konstant osynligt lidande. När jag var 20 år och ”livet började” var mitt immunförsvar så pass kört av den enorma pärsen min kropp behövde utstå att jag inom några år drabbades av bältros, lunginflammation och flera infektioner. Jag stod ensam i allt detta och härdade ut. Men självklart hade jag starkt depressiva tankar vid det här laget. Mina föräldrar tyckte jag förstörde den goda stämningen på semestrar när jag sade att jag inte orkade vissa saker eller började gråta för att jag inte kunde hålla ihop av smärtor. Jag har alltså en uppväxt kantad av utskällningar och konstant förnekande av min verklighet. Jag var bokstavligen en ensam krigarinna som berövades alla ord och slutligen min egen verklighet. För en som inte kan förstå exakt hur ont man kan få vill jag erbjuda en jämförelse baserat på egen erfarenhet. Jag har vid ett tillfället brutit ben. Den smärtan som uppstår då kan faktiskt vara snäppet under den starkaste smärtan som jag haft på grund av endometrios. Tänk nu att du har så ont och dina egna vårdnadshavare säger att du ska sluta tjata på att du mår dåligt och sluta få allt att handla om dig själv. Vissa skador är svårare att läka och jag tänker inte förlåta mina föräldrar så länge de inte kan se mig som en hel människa, som barn och som vuxen. Kring 2019 började jag inom mig uppmärksamma alla traumatiska upplevelser som jag bar på och med hjälp av några vänner som bekräftade min rätt att få finnas till och må bra genomgick jag under pandemin laparskopin som bekräftade att jag inte var en galen uppmärksamhetssökande stämningsdödare. Idag fortsätter behandlingen på olika vis för att skapa en stabil vardag och försöka komma till rätta till skadorna som uppstått över lång tid, tiotals år. Jag berättade aldrig om operationen för mina föräldrar. De hade gång på gång bevisat att de inte bryr sig om mig på ett sätt som varje barn och vuxen förtjänar. Men jag har berättat för alla andra som är intresserade av min verklighet. Varje människa förtjänar känna att de är värda att existera och inte lida utan ände. Jag hoppas du har mer tur än jag. Du förtjänar få finnas och ha ett värdigt liv oavsett vad endometriosen och andras ovilja eller oförmåga att förstå pekar på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: